Du sköna nya värld – ekonomin efter kraschen

Som Waldemar Ingdahl var inne på i sitt inlägg om nya skiften gick luften lite ur den här bloggen strax efter finanskraschen del 1, 2008/2009.

Nu har detta säkert flera skäl. För mig heter ett av skälen Elsa, snart 2 år gammal. Men ändå. Något hände, inte bara i våra plånböcker utan även i våra framtidsoptimistiska hjärtan (och då syftar jag inte bara på den här bloggens skribenter utan hela samhället). ROT tog över. Rädsla. Osäkerhet. Tvivel.

Samtidigt är det i tider av kris det blir extra viktigt att förstå de skeenden som pågår i samhället. Jag har på Framtidstanken skrivit om disruptionsskuld dvs när nödvändiga förändringar vars tid har kommit skjuts upp av politiska beslut. Precis vad som händer när politikerna nu försöker ”krishantera” sig ur den oundvikliga kraschen.

Grytan som nu återigen håller på att koka över innehåller inte bara obetalda räkningar från politiker utan även samhällsförändringar som borde ha skett men inte fått göra det. Billiga krediter har skyddat dinosaurier som borde ha utrotats för länge sedan. Därför kämpar man nu med en arbetslöshet som inte vill släppa. Disruptionsskulden biter sig fast.

Vad står det då på skuldesedeln? Vilka förändringar väntar på att förlösas när grytan nu inom kort kommer att koka över?

Jag tror att en modern, uppdaterad ekonomi i en värld av nästintill fullständig automatisering och globalisering behöver stå på tre ben.

Det första benet är tjänster.

Här får man ofta höra föraktfulla kommentarer om att ”vi kan ju inte alla klippa varandras hår”. Betrakta då följande graf som Mattias Östmar hittat i en Almega-rapport:

Detta gäller inte bara i Sverige. Sedan ett drygt decennium tillbaka har tjänstesektorn passerat jordbrukssektorn som störst arbetsgivare globalt. Behöver jag tillägga att jordbrukssektorn varit störst sedan… ja, alltid. Ett enormt skifte, alltså.

De allra flesta av oss kommer att arbeta i yrken där vi servar andra människor, exempelvis turism. Problemet är att vi har ett skattesystem konstruerat för industrisamhället där folk arbetar i fabriker åt stora arbetsgivare. Hög skatt på arbete för att för privatpersoner som ska köpa tjänster av andra privatpersoner blir skatte-effekterna rent horribla vilket hämmar utvecklingen. (RUT/ROT-avdragen är steg i rätt riktning men varför inte införa ett generellt tjänste-avdrag på samma summa som RUT- och ROT-avdragen?)

Det andra benet är snabbrörliga innovationsföretag, ”startups”. Detta är den disruptiva förändringsvågens förtrupper. De kan på kort tid omkullkasta stora, etablerade marknader och skapa enorma värden hos grundare och investerare. Det är startup-världen som bygger självkörande bilar, rymdfarkoster och nya sätt att finansiera sina drömmar.

Här saknar vi i Sverige, som jag varit inne på i tidigare inlägg, ett fungerande ekosystem för innovationsföretag. Framför allt behövs det fler investerare i tidiga faser, oftast privata så kallade ängelinvesterare. (Denna avsaknad av ekosystem gäller inte bara Sverige utan i allra högsta grad övriga Europa också).

Det tredje benet är vad man skulle kunna kalla ”super-brands”. Stora, globala varumärken som genom sitt mind share kan lansera produkter globalt, särskilt tillsammans med optimerade logistik-kedjor som snabbt kan anpassa sig till trender.

De här företagen kommer att utmanas kraftigt av automatiseringen, som när 3D-skrivaren blir konsumentprodukt, och kommer att tvingas välja mellan att gå uppåt (höga marginaler, låga volymer) eller nedåt (låga marginaler, höga volymer) i näringskedjan (så gott som endast Apple har, hittills, lyckats med båda samtidigt – höga volymer och marginaler).

Kanske blir svenska H&M en framtida personlig stilkonsulent (alltså ett tjänsteföretag) snarare än klädestillverkare, för att nämna ett exempel.

Sverige är redan duktigt på stora företag men utmaningen blir att behålla dem i landet samt att skapa nya. En mycket trolig trend är också att storföretaget som stor arbetsgivare också kommer att upphöra till förmån för en ”Hollywood-ekonomi” där människor jobbar i avgränsade projekt ungefär som filmbolag som gör filmer.

Så, för att summera ett alldeles för långt blogginlägg, 2000-talets ekonomi efter Kraschen kommer att stå på tre ben:

  • Tjänster, som den stora, breda massan kommer att arbeta med – men även vara köpare av.
  • Snabbrörliga innovationsföretag, startups, som får sitt syre från riskvilligt kapital.
  • Stora varumärken, super-brands, som arbetar i projektform, har stort ”mind share” och väl utvecklade logistik-kedjor.

Naturligtvis målat i så breda penseldrag som man kan göra i ett enda blogginlägg om ett så stort och komplext ämne. I kommande inlägg hoppas jag kunna fördjupa mig mer i vad exakt som kommer att vara efterfrågat i en tid av automatisering och överflöd. De gyllene förnödenheterna. Stay tuned.

6 Comments

  1. Carl Jakobsson

    ”Här saknar vi i Sverige, som jag varit inne på i tidigare inlägg, ett fungerande ekosystem för innovationsföretag.”

    Möjligtvis skulle en annan sorts konkurrens vara på plats här, för att öka produktiviteten och (därmed) kunna skapa så mycket kapital att alla kan anställas (till allt högre löner)? Istället för att svenska staten skall försöka göra detta, då kanske det vore bäst att tillåta privatpersoner att skapa nya ekonomisk-politiska system där nya projekt kan dras igång, som då inte behöver ta hänsyn till alla (eller några) av statens regleringar eller skatter (helst inga, för egen del, alltså)?

    Det jag tänker på är secession, för en mer vetenskaplig metod för att förbättra politiken, då den öppnar för fler småskaliga experiment, som nog inte orsakar några makroproblem, och som gör det enklare att jämföra politiska system för de flesta. Med institutionell konkurrens borde de flesta märka vilket system som passar dem bäst, och då kanske man även flyttar dit.

    Jag har annars ingen koll på, eller någon bra gissning om, hur framtidens marknader kommer att vara organiserade. Tjänster kan nog bli mer viktigt, men jag hoppas nog att det blir viktigare med mycket snabbare transportmedel och snyggare, lyxigare skyskrapor (bl.a.). Tjänster verkar kunna bli mer, om vi får mer fritid så att vi kan lägga ner tid på att umgås med de ”lekar” och förströelser som marknaden erbjuder. Men för att nå det borde vi få mer tillväxt.

    Reply
  2. Erik Starck (Post author)

    Tjänster kan nog bli mer viktigt, men jag hoppas nog att det blir viktigare med mycket snabbare transportmedel och snyggare, lyxigare skyskrapor (bl.a.).

    Bilarna blir självkörande och byggs av robotar vilket även gäller skyskraporna om de inte skrivs ut av gigantiska 3D-skrivarna. Allt som går att automatisera kommer att automatiseras. Så inga arbetstillfällen till människor där, inte.

    Reply
  3. Carl Jakobsson

    ”Så inga arbetstillfällen till människor där, inte.”

    Inga problem för min del ifall allt jag kan vilja ha, kan jag få nästintill gratis av robotar. Eller, i samma scenario, jag har inget problem med att inte kunna få ett jobb för att en robot kan komma till en arbetsplats och utföra en viss uppgift bättre och billigare än mig. Om robotarna kan använda allt land mer effektivt än människor, låt dem göra det. Framtiden är ljus även om man skulle få allt serverat framför sig.

    Reply
  4. Erik Starck

    ”Framtiden är ljus även om man skulle få allt serverat framför sig.”

    Haha, bra citat! 🙂

    Reply
  5. Pingback: Det rubbade tjänstesamhället | Skiften

  6. Pingback: Dagens länkar 2012-05-27 « claesleo

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *