Jämlikhet, men mellan vilka?

En utbredd magkänsla, särdeles i jantelandet Sverige, är att ojämlikhet är av ondo. Socialismen sätter ofta jämlikheten i första rummet och bygger diskursen sin kring detta. Kvantitativa forskare på vänsterkanten så som i boken Jämlikhetsanden ämnar använda ojämlikhet som förklarande variabel i allsköns korrelationer. Men vad menar egentligen vår magkänsla, socialisterna och korrelationsstudierna med jämlikhet? Och hur har/kommer det utveckla sig?

Mellan vilka ska vi mäta ojämlikheten? Mellan grannar? Bland Stockholmarna? Eller är det inkomstskillnaden i Sverige som är av intresse? I Europa? Eller i världen?

”Världen krymper” som bekant. Vågar man då hoppas på att sfären för vilken ojämlikheten bör övervägs inom växer?

Uppdatering med anledning av Simon Winters kommentar:

Det är onekligen mycket psykologi att rota i för att avgöra magkänslan. Vilken jag tror, precis som Simon exemplifierar, utgår från den grupp man identifierar sig med. De andra barnen på dagis, andra doktorander på universitet eller motsvarande. Magkänslojämlikheten är den som verkar viktig i lyckoforskningen. De som förfäktar jämlikhet över andra värden bryr sig dock sällan om denna jämlikhet utan det handlar snarare om nationell jämlikhet. Samhället ska bli av med sitt inkomstgap heter det.

Men om jämlikheten ska utvidgas till maxim torde det applicera utan nationsgränser? Vad finns det för jämlikhetslogik i att ha tullmurar runt Sverige – eller på andra sätt hålla uppe löner här – om det sker på bekostnad av de fattigaste i andra länder? Givet jämlikhet som (globalt) maxim tycks mig öppna gränser vara den ultimata jämlikhetspolicyn. Inte protektionistiska fackförbund. Förhoppningen jag när är att i takt med att ”världen krymper” vidgas perspektivet för de som brinner för jämlikhet idag från nationellt till globalt perspektiv. Om ”jordens befolkning” känns som en av ens grupptillhörigheter kan det kanske rent av leda till att intuitionen överger jämlikhetsförfäktandet och istället ger mig medhåll om att det är fattigdom som det är bråttom att bekämpa?

2 Comments

  1. Simon Winter

    Det här tycker jag är ett exempel på en bra och grundläggande fråga, med mycket underliggande psykologi att rota i. Exempelvis minns jag det som att arbetstagare ofta upplever löneskillnader inom sin egen nivå i hierarkin som extremt stötande, medan de kan acceptera att chefen på nästa nivå har extremt mycket mer betalt.

    Vill man ha en välavvägd debatt tror jag det är en bra utgångspunkt att börja med vilken ”referensklass” man tänker använda — är det som du säger Sverige, Europa eller världen?

    Reply
  2. Alexander Funcke (Post author)

    Tack för kommentaren, med anledning av den skrev jag klart inlägget. 🙂

    Reply

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *