Baksmällan från samtidismen är smärtsamma förändringar

Det här mer än en strukturrationalisering. Det här är mer än en lågkonjunktur. Jag tror att Erik har rätt i att kalla veckans skifte den stora disruptionen. Det är kanske att sticka ut nacken, men det finns likheter med den stora förändringen som skedde i industrialismens tidiga fas med den stora paniken och den långa depressionen mellan 1873-96.

Folk är med viss rätta misstänksamma mot Cassandra då det är lätt att skjuta av många varningar och få rätt på någon. Det sker sedan lätt att den minoritet som siade och kriser och katastrofer plötsligt ses som stora genier som kan ha rätt om allting för all framtid.

Det som talar emot Kassandravarningen är att trenderna har kunnat ses över hela linjen en längre tid i samhället.

Det blir så mycket på en gång. Migrationsfrågor, vårt förhållande till jordbruket, bioteknikens genombrott bakvägen genom medicin och läkemedel, medierna omvandlas, klimatfrågor, människans förhållande till maskinerna och datorerna, neuropolitiken, hur vi arbetar och lever. Listan blir mycket lång och det är lätt att vara galghumoristisk i krisens skugga.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=vglyHuh2un0]

Samtidismen,  en avsmak för historien och en rädsla att föreställa sig en framtid som inte bygger på samtidens lösningar och strukturer har lett fram till att det inte finns alternativ till dagens institutioner. IF Metall gjorde rätt i att gå med på den epokgörande lönesänkningen. IF Metall förstod att om dagens verkstadsindustri går i konkurs så kommer det inte fram ny jobb, som Dick Erixon påpekade på I hjärtat rebell.

Prognoserna kan, liksom efter krisen 1873-96, säkert gå upp men de nya förhållandena efter disruptionen kan formas av vår samtids värderingar och uppfattningar. Det skulle vara en olycklig utveckling.

Intressant

1 Comment

  1. Erik Starck

    Samtidismen – bra ord! Det finns en utbredd förändringsblindhet i samhället som förstärks av våra trygghetsstrukturer. Livsfarligt i en tid av accelererande förändring.

    Men något håller på att hända. PL&C skriver om den svenska modellens död och Wille Faler ser en möjlig framtid för Thatcherismen, som en spegelbild av 80-talet.

    Samtidigt hörs röster om en global valuta och i Sverige finns ett nyvaket intresse för euron.

    En utmaning från två håll för den institution som under senare delen av 1900-talet stod för trygghet och stabilitet: nationalstaten.

    Reply

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *