Två bra bloggtexter som demokratins hälsa i Sverige så här i årsskiftet mellan 2008 och 2009.

Den första, från Stefan Hallgren, beskriver kulturkrocken som möter den som går från näringslivet in i partipolitiken. Alltså, någon som försöker engagera sig politiskt från insidan av systemet. Han skriver:

För mig, som kom från en miljö där vi på mitt företags styrelsemöten brukade bereda och besluta i trettio sakfrågor före lunch, så kom den här kulturen som en chock.

”Demokratin måste vara långsam, den måste växa fram så att alla är med och den blir rätt från början Stefan” sa de äldste i partiet till mig, och klappade mig (vid den tidpunkten var jag produktchef i ett börsnoterat företag i Stockholm) på huvudet. Jag bet ihop och tänkte ”jag ska lära mig den här kulturen”.

Den andra, från Henrik Alexandersson, beskriver frustrationen hos någon som försöker påverka genom opinionsbildning och upplysning, d.v.s. utifrån. Han skriver:

Vill man kämpa för fri- och rättigheter, då får man vara beredd på att få ta de allra hårdaste smällarna. Och att sedan artigt tacka. Stå upp för rättssäkerhet eller rättsstaten och du blir ombedd att sätta dig ner. Vänd då andra kinden till, om inte annat så för att skapa uppmärksamhet. Det gäller att vara jävligt listig. Att lirka. Att uttrycka sig så att folk verkligen fattar. Att vara oändligt tålmodigt pedagogisk. Att flyga in under radarn. Att räkna ut vad som triggar folk. Att provocera fram svenska folkets dolda stolthet och integritet. Att aldrig ge upp.

Läs och begrunda de skiften som är nödvändiga för att vi ska få en livskraftig och hållbar demokrati.

Författare: .