Ang. Apokalypsens svans: Spontant känns det klassiska pasé

När jag läser Anders Sandbergs mycket tankvärda gästpostning, så känner jag en analogin med fysikens paradigmskiften från Newton till Einstien och från Einstein mot kvantmekanik.
I analogin utgör de extrema hoten den typ av anomalier för den klassiska synen på krishantering som de mest extrema fysika förhållanden gör för Einsteins teorier.

Vad är då den ”klassiska synen” på riskhantering?
Det är jag troligen inte rätt person att svara på, men man brukar tala om att det är viktigt att ha en möjlighet till kraftfull exekutiv makt för beslutsfattarna. När frågorna om Sveriges beredskap ifrågasattes användes Italiens snabba agerande som det goda exemplet. En ledare och en katastrofmyndighet med exekutiv makt och utan förmycket av den tungrodda demokratiska byråkratin.

Följden av vår rädsla för mer globala katastrofer tycks vara att gränserna för den jurisdiktion för vilken den exekutiva makten skall vara gällande bör anpassas därefter. Det vill säga att man tycks vilja sätta upp överstatliga institutioner som i nödsituationer, eller snarare i vad som de bedömer som nödsituationer, kan ta kontroll över nationalstaternas exekutiva makt och styra utan byråkratins (demokratiska)tröghet. Även en eventuell internationell koldioxid skattmas är en sådan typ av institution, men utan allt för stora krav på effektivitet.

För att kunna hantera de oväntade katastrofer bör alltså ett organ likt FNs Crisis Prevention and Recovery (CPR) ha exekutiv makt och bestämma hur världen skall leta efter och bemöta katastrofer.
Även givet att organet ifråga skulle utgöras av de främsta experterna på jorden i sitt gebit och helt arbeta efter institutionens mål och aldrig falla in i ett ”public choice beteende”, eller liknande brister, så kommer man inte från att deras lösning är just EN lösning.

Man får inte den pluralism som normalt är den egenskap som skänker stabilitet till förändliga system. Precis som i fallet med de fysikaliska paradigmen, ger vi oss ut på en resa mot bättre kunskap och den kreativitet som föder de nya lösningar måste få utrymme att experimentera för att nå vidare—och helst utan att alla ägg ligger i den enda korgen.

I Sverige minns vi alla Fritidsresors Lottie Knutson som den mest kraftfulla rösten under dagarna efter Tsunami-katastrofen (och Lars Danielsson, som den mest tvivelaktiga). Kanske är Lotties information och resebyråernas agerande ett i Sverige ovanligt exempel på något som är vanligare i USA, nämligen privat nödhjälp.
Privat nödhjälp är mycket olik de tänkbara överstatliga institutionen med exekutiv makt, närmast väsenskild, men det verkar som de kan vara en lösning på samma problem?

I fallet med privat nödhjälp, finansierad av t ex försäkringar och/eller good-will (som i Fritidsresors fall) så råder pluralism dels i lösningar, identifikation av hot och förberedelse inför de samma—även inom nationalstaterna.
En nationalstat som helt överlåter katastrofhanterandet enbart till denna typ av aktörer kan knappast anklagas för att förskjuta balansen, som Anders Sandberg talar om, mellan artens överlevnad och dess möjlighet till njutning så att det senare blir omöjligt.
Det är inte heller så att en sådan nationalstat på något vis gjort denna balansakt på ett sådant vis att man objektivt kan tillstå att de negligerat artens överlevnad—eller ens subjektivt bör tillstå något liknande?
Den ”klassiska metoden” är kanske precis som Newtonsteorier om gravitation obsoleta, men därmed är de inte värdelösa och skall p g a funna anomalier inte avfärdas utan kanske kan utvecklas och giftas med andra idéer som den ovan för att ge ett exempel på en ”den tredje vägen”.

För att finna den bäst anpassade lösningen inför kända och okända hot så behöver vi helt enkelt ha en ständig rörelse (vad David Bohm kallar artamovement i On Creativity). Eftersom kostnaden för ett misslyckande är stort är det än viktigare med ”experimenterande” där olika typer av förhållningssätt stöts och blöts både genom deliberation och verkligt prövande för att komma närmare den lösning som passar framtiden bäst—och igen ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad.

Författare: .

7 Comments

  1. Det hjälper inte att ge psykiskt handlingsförlamade mer makt, de blir inte mindre handlingsförlamade på det viset, inte mindre psykiskt skadade heller, tvärt om. Det leder bara till ökade undvikandebeteenden som gör dem ännu räddare och ännu mer handlingsförlamade. Jag håller fullständigt med David Eberhard om att vi lever i en nation som uppvisar panikångest som ser faror i allt som i fantasin kan tänkas vara farligt, men sällan är det. Vi förbjuder allt som kan tänkas vara farligt men blir som följd alltmer rädda och oförmögna att hantera krissituationer. En nation som på många sätt behöver genomgå kognitiv beteendeterapi, fast frågan är väl hur man gör det med en nation? Tyvärr har David inte någon lösning på det problemet, bara en diagnos.

  2. Jag känner inte David Eberhards bok väl, men klart är att jag håller med om analysen om att paternalism bör leda till en handlingsförlamad befolkning.

    Men i detta fall är det ju inte nödvändigtvis befolkningen som sådan som ska handla, utan den relativt handlingskraftiga paternalisten staten är ofta aktören. Men staten har ett annat problem, som jag försöker beskriva, ty den måste ofta handla i en omgivning av demokratisk tröghet och undan röjandet av denna tröghet är ju farlig—inte minst om det görs på ett globalt plan.

  3. Näe, Davids bok handlar inte så mycket om paternalism. Analysen, eller kanske snarare diagnosen, handlar både om stort och smått, inte bara att pappa staten agerar överhuvud och styr i någon sorts missriktad välvilja, även om det också förekommer ibland. Panikångesten genomsyrar idag hela samhället, och jag skulle dessutom vilja påstå att det gynnar karriärmöjligheter för de med ett mer eller mindre tyranniskt sinnelag. Nu brukar folk rygga tillbaks när man använder ordet tyrann, men det beror bara på att folk förknippar det med våld, förtryck och lemlästande. Men i grunden är tyrannen en inställsam smilfink, som antingen omger sig med smickrare som lyder dem i allt, eller om de själva ha behov av något inte tvekar att spela vilken roll som helst för att markera sin förtrolighet. Men när de väl fått vad de ville, så står de där som främlingar (Platon – ja), vi känner ju igen det där alltför tydligt från krokodiltårarna den 18:e Juni. På arbetsplatser känner vi alla igen dem, de som sparkar nedåt och är inställsamma uppåt. När man så ställer upp det på detta vis, hur ter sig då undanröjande av tröghet? Att det går lättare att genomföra saker, behöver ju inte nödvändigtvis betyda att det går lättare åt rätt håll, det kan lika gärna gå i andra riktningen. Så tröghet eller ej, ser jag inte som grundproblemet. David Eberhard är nog närmare sanningen när han ser det hela från psykiatrins vinkel.

    Sedan har vi ju också ett moment som kan sammanfattas med ”I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar”. Vi ser det överallt i samhället, allt från kassörskan på ICA som begär legitimation av en 75-årig gammal snustorr gubbe som köper folköl tillsammans med basvarorna, till myndigheter som är handlingsförlamade inför uppkomna situationer och inte kan göra någonting utan klara direktiv uppifrån. Både kassörskan och myndigheter är lydiga och mäktar inte med att ta bedömningsansvaret över ens det uppenbara. Klara kopplingar till paniksyndrom kan även göras i detta, där rädsla leder till ökat kontrollbehov, och den ökade kontrollen leder till mer rädsla – som gynnar de lydiga och inställsamma som i sin tur gynnar andra smickrare. En ond spiral där beslutsfattande skapar ångest och kurage blir obefintligt och ingen varken tar, eller behöver ta ansvar. Att ta ansvar är inte synonymt med att vara lydig, det är påfallande ofta dess raka motsats.

  4. Det är också stor skillnad mellan panikångesten för möjliga katastrofer och vad man faktiskt gör när katastrofen kommer. Mycket forskning visar att åtminstone individer är förvånansvärt rationella och handlingskraftiga när väl den första vågen av förnekelse (”sånt här händer bara inte!”) går över. Planerande är i sig en riskabel verksamhet.

    Man kan kanske expandera analogin med fysiken genom at tala om ”relativistiska” och ”kvantmekaniska” katastrofer. De relativistiska katastroferna är när vanliga katastrofer skalas upp långt över den normala skadan – tsunamis som drabbar verkligt folkrika kuster, krig som blir globala, verkligt dödliga pandemier. De kvantmekaniska katastroferna är nya och okända – Warhol-maskar på internet, biovapen, nanoteknologi. Handlingsplanerna räcker inte till för relativistiska katastrofer eftersom de är avpassade för begränsade problem (gärna med en oskadad del av samhället som kan leda arbetet), och det finns inga riktiga planer för kvantkatastroferna.

    När det gäller kvantkatastrofer är det dock inte ovanligt att någon mindre aktör funderat på hotet och mycket väl kan ha en del användbart material (se bara på http://personals.galaxyinternet.net/tunga/SDPP.pdf för lite supernovasurvivalism). Här kan det vara användbart med snabb identifiering av användbara resurser och sedan sprida informationen.

    När det gäller relativistiska katastrofer är det troligt att de bästa sätten att hantera dem kräver decentraliserade lösningar, ”robusthet på djupet” i samhället och kanske t.om. avsiktlig brist på samordning. En av erfarenheterna från Katrina var att amerikanska kustvakten gjorde ett bra jobb delvis för att de *ignorerade* FEMAs order om att vänta och samordna. De ägnade sig istället åt att lösa de problem de kunde lösa på den domän de ansåg sig ha koll på, vilket fungerade mycket bra. Denna strategi fungerar knappast på alla områden, men det är tänkbart att vissa sorters organisationer (t.ex. de med välspecificerade domäner och vana att hantera kritiska, oklara situationer) faktiskt fungerar bättre om de inte behöver inordnas i en snabbt ihopkallad krisorganisation.

  5. Det är nog så enkelt som att amerikanska kustvakten råkade ha en ansvarsfull chef, en som lät gubbarna göra det de är bra bra och kunde backa upp dem med ”jag litar på er, skyll på mig om det blir fel”.

    Men om man vänder på det, så spelar det ingen roll vilka organisationer och direktiv man sätter upp, om personerna i exekutiv ställning är handlingsförlamade utan på förhand uppsatta direktiv. Men kan ju inte heller, per definition, planera för det oväntade, direktiv för det oväntade, eller sådant man inte kunde tänka sig, kommer alltid att saknas. Sådant kräver ansvarsfulla *personer* med handlingskraft, inte inställsamma smilfinkar (tyranner). Därför lutar jag återigen åt att Eberhards diagnos är riktig, dock extrapolerat med att det gynnar de med tyranniskt sinnelag, vilket i sin tur spär på den onda spiralen, och ja, inte så sällan med paternalism.

  6. Skorven: Diagnosen ”panikångest” tycker jag känns lite väl färggrann, men OK för det.
    Jag tror inte att paternalismen, eller vurmandet för tyranner, är en effekt utav panikångesten, utan tvärt om.
    Själva roten till denna ”ondska” är den ibland skrämmande tilltron till auktoriteter.

    De auktoritära, inte sällan tyranner, vill oftast sina ”smilfinkar” väl och därmed blir de också paternalister—och här etablerar sig den onda spiralen, precis som du påpekar.

    Precis som Anders Sandberg beskriver i kommentaren så är det jag fiskar efter att man måste låta bli att extrapolera den relativt fungerande lösningen, den ”klassiska”, till en global skala.
    Man kan tänka att i nationer med mer panikångest har man en lokal tyrann som får bestämma över gruppens kollektiva reaktion på en katastrof, medan man i en nation utan en hög nivå av denna typ av ångest kan ha mer differentierade lösningar.

    Det är ett fall av institutionell konkurrens, eller dessvärre kanske även evolution som kan komma att sänka ångestnivån framöver.

  7. Intresant diskussion.

    On spiral? Kanske ond cirkel = Ingen början inget slut = Hönan och ägget.

    Kan hålla med om att ”one size fits all” i regel är en dålig lösning, som blir sämre ju större skala det införs i. Ett väsens långsiktiga överlevnad har inget med storlek och styrka att göra, det är alltid förmågan till anpassning som fäller avgörandet i det långa loppet. Stora cementerade lösningar är dess motsats. Ju osäkrare värld (= mindre man vet), desto mer diversifiering behövs, för det ökar förmågan till anpassning. Men det ligger också helt klart någonting i det där om psykologin. Diversifiering kan _kännas_ mindre tryggt. Hos panikpatienten är det ju den egna rädslan som är den egentliga faran. Kan exemplifieras med torgskräck eller någon form av fobi. En person som blir kallsvettig, får hjärtklappning, gråter, mår illa osv. vid bara åsynen av en fullständigt ofarlig spindel. Förnuftsmässigt vet hon att den lilla spindeln är ofarlig, men det hjälper inte när huvudet står i konflikt med sig självt. Eller en person som måste låsa upp, gå tillbaka och kontrollera att spisen är avslagen 35 gånger under en timmes tid innan hon slutligen kan ge sig av. En irrationell rädsla, som utlöses av rädslan för den egna rädslan, en ond cirkel som måste brytas. Rädslan har blivit den verkliga faran, inte objektet för rädslan som oftast är högst ofarlig rationellt sett.

    I norr börjar man läsa insändare i tidningar hur fler björnar måste skjutas av, för att föräldrar inte vågar låta barnen leka i skogen och måste ha dem hemma i stan och på skolgården. Mån tro om de är rädda för att tomtar o troll skall komma och ta barnen också? De senaste 100 åren har 0 barn tagits av björnar (precis lika många som av tomtar o troll), skall vi jämföra med vad som hänt i trafiken och på skolgårdar bara de senaste 10 åren.. Rationellt sett är barnen säkrare i skogen än i stan, även om det finns en å annan björn. Återkoppla till den färska historien om 11-åringen som kom bort nyligen. Det var en grabb som tillåtits att leka i skogen, utan det grundkunnandet så hade pojken antagligen hittats död. Så, vad säger man? Argumentet används ändock helt utan någon som helst rationell riskanalys, dessutom av högst bildade människor. På samma sätt som att även högst bildade människor kan lida av fobier, uppvisa olika former av paniksyndrom osv..

    Det är farligt att leva, livet är fyllt av risker, låt oss därför leva tills vi dör. – Det är rätt tänkvärt. Astrid Lindgren skrev någon fras i stil med ”Barn, gå ut i skogen och akta er, det är nyttigt”. Vad som händer med den överbeskyddade, den som fått för mycket trygghet, är att hon inte kommer att klara av högst normal riskhantering, och traumatiseras redan av småsaker, vilket leder till ett ökat begär efter trygghet. Precis som panikpatienten som tillslut måste läggas in pga. svår trauma (alltså reellt sjuk), kanske bara för att hon upptäckte 5 blomspindlar i sängen. Ser vi då på landet sverige, behöver vi verkligen mer trygghet, och hur hanterar vi hemskheter när de ändock händer?

Trackbacks/Pingbacks

  1. Veckans skifte: Apolloprogrammet — världens mest väl spenderade pengar? « Skiften - [...] vi diskuterade apokalypsens tjocka svansen, efter eminent gästbloggande av Anders Sandberg, så diskuterade jag vilken typ av förberedelse man …

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Om Skiften.se

Skiften är en grupp-blogg som handlar om hur vårt samhälle förändras, av globalisering, ny teknik eller människans strävan mot frihet och trygghet. Vi försöker förstå i vilken riktning förändringen sker och vad den får för konsekvenser.