Jokern i vetenskapskommunikationen

Det hör till ovanligheterna att man debatterar kommunikationen av vetenskap, men nu kom det igång sedan Anders Mildner skrev om det på sin blogg på Sydsvenskan och Malin Sandström forskare som skriver på bloggen Vetenskapsnytt svarade honom. En ordentlig debatt kom igång, och det blev även radioprogram på Medierna i P1 där Inger Atterstam på Svenska Dagbladet också deltog. Några andra som t.ex. Åsa Larsson på Ting och Tankar var med i debatten.

En hel bra poänger kom fram, kloka synpunkter från båda sidor, men debatten har förts rätt länge och lösningarna var svårare att urskönja.

I korthet, journalister ser inte att forskare ställer upp med att möjliggöra bra stories och forskare känner sig dåligt behandlade av media genom att deras forskning vinklas.

OK, det är viktigt, och till viss del är det bra att konflikten finns så att fältet kan stimuleras (tips från en annan vinkel av Gert Balling och Emmanuelle Schuler).

Men relationen mellan journalist och forskare ser annorlunda ut sedan en tid. Kommunikationen med bilden av det raka telefonsamtalet är inte lika representativ. Det finns en profession till i sammanhanget, som jag uppfattar har blivit viktigare, nämligen informatörerna. Det är ett viktigt skifte, där de påverkar både forskare och journalist, och de har resurserna och kapaciteten för inflytande.

De finns hos vetenskapsakademierna, på högskolorna och universiteten, museerna, på de statliga verken o.s.v. och verkar ofta som ett filter för hur forskningen presenteras, paketeras och kommuniceras i linje med att informatörerna kommit att arbeta med pr-uppgifter för sin institution snarare än att bara popularisera forskningsresultat.

Ben Goldacre skriver om vetenskapsfrågor på The Guardian och hade ett mycket intressant inlägg på sin blogg Bad Science (rulla nedåt på sidan).

Goldacre påpekar att antalet vetenskapsjournalister minskat och att generalister får ta över de viktiga nyheterna, det leder till att vetenskapsnyheter bedöms efter samma karaktär som andra nyheter- efter yttre kriterier på trovärdighet snarare än av att bedömma materialet i sig. Goldacre menar den ökade komplexiteten i många upptäckte och vetenskapsnyheter har brutit upp den klassiska mallen för vetenskapsjournalistik i form av ”den stora upptäckten” och ”mirakelbotemedlet” som faktiskt hade viss bäring fram till 1970-talet men nu har blivit kumulativ och stegvis. Jag tror att han har en poäng där, men att den kanske också finns mer på forskarsidan.

Det är svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än de traditionella rollerna för vetenskapsjournalistik och vetenskapskommunikation.

Goldacres poäng är att det inte är faktafelen som är det svåraste problemet, utan att det finns så lite vetenskap i medierna för den som kan något om ämnet eller den mycket intresserade amatören. Han ser detta som en effekt av att ”the engagement lobby” intagit ställningen att en ointresserad allmänhet måste förföras av vetenskapen medan de som skulle kunna ingå i en viral marketing inte får tillräckligt högt i tak för att bli entusiasmerade.

Bloggarna är positiv utveckling i den här frågan. Utan att lägga för orealistiska förväntningar på dem så kan de berika debatten genom att lägga till en mediering till vid sidan av informatören. Kom ihåg hur man på 90-talet talade om hur medierna skulle spela en orealistisk roll som spridare av forskningen sköta kommunikationskanalerna. Då kom informatörerna, vilket ledde till en hel konflikter.

Kruxet är att få tillräcklig höjd på bloggandet. Det finns bra exempel, och försök att generera intresse, men rädslan finns för att tappa informationen. Det har tillkommit bloggar om forskning som bedrivs, om kommentarer kring forskningen och dess effekter på samhället, men nog skulle det behövas mer för att vitalisera debatten. Här har informatörer en roll att spela i att underlätta diskussionen eller i alla fall sänka trösklarna.

I längden handlar det om en omvärdering av både mediernas och forskningens roller, där vi rör oss bort från de rena uppdelningarna av de aristoteliska och baconska synsätten på forskningen. Det är nog bråttom, jag delar den oro som Goldacre uttrycker i sin artikel att vi riskerar inte ha en tillräckligt god demokratisk debatt kring viktiga utvecklingar inom vetenskap och teknik.

Dock finns det saker vi kan göra nu för att ta till vara på skiftet, som inte är orealistiska steg för vetenskapsjournalisten, forskaren, informatören eller den forskningsintresserade amatören och jag hoppas att diskussionen kan gå i den här riktningen. Då har vi chansen att förbättra för alla.

Pingat på Intressant

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *